Den 8/3 genomförde Vänsterpartiets Kulturhäng sin tredje kvinnofestival. Här kommer en utförlig rapport om det, skriven av Håkan Eklund och Robin Hjalmarsson.

Håkan:

Genom den årliga kvinnofestivalen så visar Vänsterpartiet att vi äger firandet av internationella kvinnodagen. Det är ingen tävling men vi är bäst och ingen protest.

I år var det en lika vild mara att rida som det brukligt är. Här följa nu ett avslöjande reportage där den intresserade kan få en UNIK INBLICK i den extroverta bakgård som också kallas utåtriktade gruppens verksamhet.

Plötsligt var det över en! 2016 blev 2017 och tiden gick som ett tåg mot 8:e Mars. Gruppen, som sköter dialogen i chatt, bollade idéer med energi och från “det är dags att bestämma festivalupplägget” till den grovhuggna planens färdighet tog inte mer än 30 minuter. Halvtimmen hann med att leverera blod, svett, tårar, förtvivlan och hopp! Brainstormingen fångade en grund i att de två tidigare festivalerna hade haft väldigt olika stilar. 2015 var vi på fina Hagateatern med tal och vallande av publik hit och dit och ett milt kaotiskt fik och 2016 var formen en musikscen och krogkväll som slutade snöpligt när krog stängde då de flesta precis hade “kommit igång”. Båda har varit bäst på sina sätt. Så vi beslöt att festivalen skulle ha ny klänning i år också. Och kanske varje år!

Smedjan, som precis hittat en ny förvaltning hos kommun, utsågs till lokalen och jag telefonerade i nästa stund och gjorde en bokning av pläjset.

Sedan föll bitar på plats som i ett trollpussel. Kvinnor och konst! Det var inget uttalat tema men det kom att heta det så, senare i pressutskicken. Till det skulle caféet hålla välgörenhetsfika för kvinnojouren (till vilka vi har samlat varje år).

Konstskapande kvinnor i vår närhet tillfrågades och det blev broms vid antalet sju. Det fanns säkerligen fler men det kändes lagom. För många medverkande kan ge effekten att allas unikum försvinner, likt trädet i sin skog.

De medverkande är alla på olika platser i sitt skapande. Från hobbyisten till nästintill levebrödsskapande. Här har ni namnen i blandning. Linda Adolpson, Veronica Liljeberg, Anette Lundkvist, Camilla Lindh, Susanna Céczi, Sanna Kahelin och Lena Wennerström. Veronica “Vonkan” Liljeberg är ju våran Vonka och det var även hon som fick lotten att designa årets affisch.

Förproduktionen rullade fint med inlåning av PA av ett lokalt hjälterockband som heter Halva Mänskligheten. Fritidsgården Kuggen lånade ut stafflier och en allmän välvilja mötes vi av var vi än vände oss. Det kändes verkligen kul. Människor i staden tycks gilla Vänsterpartiet, Kulturhäng och festivalen.

Telefonröst är sur: Hallå!!

Jag: Hej, jag heter Håkankråkan och jag vill hyra Smedjan dem 8:e Mars.

Telefonröst blir glad: Ja! Är det till Kvinnofestivalen?

..och andra hör av sig och vill vara med! Som gruppen “S-kvinnor” som i ett sent skede i mail skrev ungefär: “Hej! Vi vill vara med på ert arrangemang. Vi har författarinnan Rebecka Bohlin. Hon ska hålla tal klockan 18:00”

..men då vi redan lagt vårt upplägg och bestämt att vara tämligen opolitiska på festivalen så kändes det fel mot både oss själva och de medverkande att påtvinga dem en oombedd s-stämpel. Själv tyckte jag, som ni säkert kan läsa mellan raderna, att de var lite för framfusiga i sin förfrågan. Den liknade mer en begäran med ställda krav.

Vi tackade ödmjukt nej och föreslog att vi kanske kunde samköra nästa år. Efter det har vi inte hört någonting från dom. Faktiskt var det samma sak 2015, då de ville komma och dela ut rosor till besökare.

– Ni är välkomna med nejlikor, svarade vi då varpå de svarade med tystnad.

Krokben var det lite här och var. Ett bekymmer var just moraliteten med upphängningen av konsten. Om man frågar “Får vi spika vägg?” så kommer det svaras, per automatik, ett nej. För ingen förvaltare kan svara ja på en sådan fråga. Jag kröp lite med frågan i gruppen. Den var förvisso uppe ett tag men den fick blekna bort svarslös och så spikades det ändå. Väggarna visade sig också vara ytterst väl mottagliga för spik och de är i ett sådant ruffskick att inga spår kan skönjas i efterlämningen.

En sista huvudvärk var när alla scenakterna ställde in.

Soloartisten Anna Lundin var hes och då hon skulle övergå till att bli verksam som musiklärare från nästkommande Måndag kände hon tvekan till medverkan. Obstinato! utropade jag då och tänkte på hennes kompisar i kören med samma namn. Det gillades och avhoppet omvandlades till en trevlig kör-stund. Där Anna sjöng väldigt bra ändå, trots det hesa.

Mayleane Haffner hoppade av, av personliga själ och då följde också dottern Nicoles framträdande bort. Det var tråkigt och lite stressande.

Men Marcus Björk visste bot på det med sin kärlek Martina Köö som ställde upp och sjöng tre låtar så vackert så guds änglar föll i gråt.

Under hennes framträdande fann jag själv mycket glädje i det som skedde då. Att kulturhäng och festival alltid har det fina i en öppenhet både i entréer och så, men också att vi har en scen där de som inte har stått på scen så mycket också kan göra det. Jag och besökare bjuds på oförglömliga ögonblick där man ser folk gnistra som de vackra stjärnor alla någonstans ändå är.

Även Alexandra Kivelä hoppade in med kort varsel och stormade hela lokalen när hon läste den egna novellen om den lilla flickan. Hurra för människor som bär mod i bröstet och låter det modet synas.

Robin Hjalmarsson:

Jag upplevde att det var en mysig stämning under festivalen. Artisterna som uppträdde fick den respekt de väl förtjänade. Konstnärernas verk var fantastiska och väckte många funderingar bland besökare såsom arrangörerna. Det enda negativa jag kan tycka var att inte alla konstnärer medverkade och de som fanns på plats under kvällen var sällan vid sin konst och kunde berätta för de som tittade på den om sitt skapande, till skillnad från Susanna Céczi och Anette Lundberg, som mesta delen av tiden befann sig vid sin konst.

Ljusmanifestationen gav många tankar om hur viktigt det var att inte förbise mäns våld mot kvinnor. (Kvinnojouren tände ett ljus för varje kvinna som misshandlats till döds i ett förhållande under förra året /Helen)

Jag tyckte kvinnofestivalen flöt på utan några större problem. Ett bra arbete av oss arrangörer och besökare och artister/konstnärer fick det att flyta på.

Håkan igen:

Tredje kvinnofestivalen är i hamn och det känns som den landade riktigt bra. Vi hade 72 besökare vad vi vet och samlade ihop över 600 pix till Kvinnojouren (plus de summor som fikagäster swishade)

Vi börjar ha bra styr i arrangörsrollen och jag tror att vi gör klokt i att hålla fast vid att fira internationella kvinnodagen med en festival. Hur den ser ut nästa år vet vi inte. Men vi tar gärna emot tips och idéer. Mer än gärna får du också engagera dig i utåtriktade gruppen om du vill vara med och arbeta med t ex festivalen.

 

Uppdaterades: 02 apr 2017