Vänsterpartiets historia

Början av 1900-talet var en orolig tid, både i Sverige och resten av världen. 1917 pågick 1:a världskriget för fullt, och även om Sverige stod utanför själva kriget, påverkades vi ändå. Det var brist på livsmedel, enorma prisökningar och ransonering. Svält, sociala orättvisor, krav på rösträtt, demokrati och fred ledde till en social oro som avspeglades inom politiken.

En opposition inom Socialdemokraterna ansåg att partiet hade börjat gå för långt åt höger (det började redan då, alltså. Samma diskussion förs på vissa håll nu också). Oppositionen inspirerades bland annat av Lenins bolsjeviker och socialister. På Socialdemokraternas 10:de partikongress, som hölls i februari 1917, inledde den dåvarande partiordföranden Hjalmar Branting med att det skulle bli en uppgörelsens dag. På kongressen uteslöts vänsteroppositionen ur Socialdemokraterna.

Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV, bildades 13 maj 1917. Initiativtagare var bland annat Ture Nerman, Kata Dahlström, Carl Lindhagen, Karl Kilbom, Zeth Höglund och Fredrik Ström. Nästan samtliga medlemmar i Socialdemokraternas ungdomsförbund anslöt sig till det nya partiet.

Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Andra kammaren 1922. Stående från vänster: Viktor Herou, Verner Karlsson, Jonas Dahlén. Sittande från vänster: Karl Kilbom, August Spångberg, Helmer Molander, Carl Winberg.

1919 var SSV med och grundade Tredje internationalen, Komintern, tillsammans med andra vänstersocialistiska partier. 1919 var också året då riksdagen beslutade att kvinnor skulle få rösträtt i allmänna val.

1921 bytte SSV namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Man anammade Kominterns 21 teser. Högkvarteret fanns i Moskva. Organisationens mål var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, med understöd från Sovjet, föra revolutionen vidare, upplösa nationalstaterna och skapa en internationell socialistisk republik.

1921 hölls det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt oavsett inkomst och kön. Redan på 1920-talet skrev partiet motioner i riksdagen om att abortfrågan (fosterfördrivningsfrågan) skulle utredas. Denna fråga drevs sedan av partiet ända fram till 1974, då en ny lag om fri abort antogs.

1924 bröt sig Zeth Höglund och Fredrik Ström ut ur SKP, efter en konflikt med Kominterns ordförande. De fick med sig en minoritet av de övriga medlemmarna.

1929 uteslöts Karl Kilbom och större delen av medlemmarna i SKP av Komintern. Flera av medlemmarna lämnade då partiet. Partimajoriteten, med Karl Kilbom och Nils Flyg i spetsen, bildade ett eget SKP. Hugo Sillén ledde den Kominterntrogna falangen, som också hette SKP. Vi hade alltså två olika partier med samma namn. För att förenkla det hela kallades de för Sillénarna och Kilbommarna. Detta var den största splittringen i partiets historia.

 Karl Kilbom

 Hugo Sillén

I början av 1930-talet var det stora politiska förändringar i Europa. Det var en orolig tid. Komintern föreslog under sin sista kongress, 1935, en folkfront, som innebar en enad front bestående av alla partier som var emot fascism. ”Enhetsfronten” var det främsta samarbetet. Den bestod av arbetarklassen och representerades av olika socialistiska och kommunistiska organisationer.

Sven Linderot, ordförande 1929-1951

1936 kom Solveig Rönn från Göteborg in i riksdagen. Hon var den första kvinnan som representerade SKP i riksdagen.

Solveig Rönn

På 1940-talet la partiet motioner i riksdagen om lika löner för kvinnor och män.

1945 var SKP det enda parti som enhälligt röstade för ett förbud mot barnaga i skolan.

Under andra världskriget hade partiet en mycket svår period. SKP var det enda partiet som inte fick sitta med i Per Albin Hanssons (Socialdemokraterna) samlingsregering. Många av partiets medlemmar internerades i arbetsläger, bland annat Storsien i Norrbotten. Man misstänkte att medlemmarna kunde tänkas planera statsfientlig verksamhet. Omkring 300-370 kommunister, pacifister, radikala socialdemokrater och syndikalister internerades i lägret vintern 1939-1940.

Det största terrordådet i Sverige på 1900-talet inträffade den 2 mars 1940, när redaktionen för SKP´s tidning Norrskensflamman bombades av personer med anknytning till högertidningen Norrbotten-Kuriren och militären. Fem personer dog.

 Radaktion i ruiner  1940-03-04

1944 fick SKP en allt mer betydande roll inom den svenska arbetarrörelsen, efter att ha fått 10,3 % av rösterna i andrakammarvalet. Det berodde delvis på den sovjetiska arméns medverkande i att befria Europa från nazismen.

Inför kongressen 1944 förespråkade partiet en enad arbetarrörelse. Man antog det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och strök begreppet ”proletariatets diktatur” ur partiprogrammet. 1945 ledde kommunisterna en metallarbetarstrejk som omfattade 120 000 verkstadsarbetare, och höll på mellan februari och juli.

Medlemsantalet ökade från 21 234 år 1940 till 48 000 år 1946. En dryg fördubbling på sex år. 1946 fick SKP 11,2 % i kommunalvalen.

Under 1950-talet minskade SKP´s inflytande i fackförbunden drastiskt, när Tage Erlander (S) uttalade fackföreningarnas roll som slagfält mot kommunisterna.

Hilding Hagberg, ordförande 1951-1964

1950-talet blev en nedgång för SKP. Hilding Hagberg blev ny partiledare 1951. Man närmade sig Socialdemokratin inrikespolitiskt, medan utrikespolitiken var lojal mot Sovjetunionen. SKP fick monetärt stöd från Sovjetunionen under 1950-talet och en bit in på 60-talet. Som mest fick partiet 150 000 USD år 1963 och 1964. Man startade flera organisationer för att indirekt kunna verka för Sovjetunionen, bland annat Svenska Fredskommitén, Förbundet Sverige – DDR och förbundet Sverige – Sovjetunionen.

1960-talet var förändringens tid för SKP. Många av de yngre medlemmarna, bland andra C-H Hermansson, Lars Werner, Sture Ring och Kjell E. Johanson, krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för dem som ville ha en förändring. C-H Hermansson blev ny partiordförande. Han började förändra SKP, och vände sig bort från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Han och hans anhängare ville anpassa partiet till svenska förhållanden och acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

C-H Hermansson, ordförande 1964-1975

Den 16:e maj 1967 bytte SKP namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).

Partiet var mycket kritiskt till Vietnamkriget, och gjorde insamlingar till FNL, Sydvietnams nationella befrielsefront (från franskans Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam). FNL var en gerillarörelse i Republiken Vietnam under Vietnamkriget. Den stred tillsammans med den nordvietnamesiska armén (med stöd från Sovjetunionen och Kina) mot Sydvietnams USA-understödda regering och de amerikanska trupperna i landet.

1967 bröt sig en mindre grupp ut ur VPK och bildade KFML, Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, en vänsterorganisation som inspirerades av maoismen.

1968 gjorde partiet sitt sämsta val någonsin. VPK fick bara 3 % av rösterna, trots att det blåste vänstervindar i Sverige. En anledning till det dåliga valresultatet kan vara att Sovjet ledde en inmarsch i Tjeckoslovakien samma år. Man skulle krossa ett försök att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien. C-H Hermansson tog tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera från den äldre generationen inom partiet försvarade Sovjets inmarsch.

Sedan början av 1970-talet har partiet regelbundet lagt fram motioner i riksdagen om att förbättra situationen för hbtq-personer.

1973 skrev partiet en motion om åtgärder för kvinnors likställdhet med männen.

Lars Werner, ordförande 1975-1993

1977 bildades APK, Arbetarpartiet Kommunisterna. Detta var den senaste större splittringen av partiet. Den gammelkommunistiska delen av partiet tröttnade på den förändringsprocess man befann sig i, och bröt sig ut ur partiet. En fjärdedel av medlemmarna och två riksdagsledamöter följde med till APK.

1979 skrev man en motion om åtgärder mot kvinnomisshandel. I motionen föreslår man att det anvisas anslag till kvinnohus på olika platser i landet, och anslag till social jourverksamhet, främst avseende hjälp till misshandlade kvinnor.

Lars Werner tog över partiledarposten 1975, två år innan splittringen. Han sågs av några som en kompromisskandidat, men han kunde inte hindra partiet från att splittras. Det blev en liten tillbakagång i partiets inställning till kommuniststaterna. Officiellt betonade man sitt oberoende av de kommunistiska staterna, men man behöll fortfarande de vänskapliga förbindelserna till bland andra Sovjetunionens Kommunistiska parti.

1990 bytte VPK namn till Vänsterpartiet (V) och strök kommunismen ur partiprogrammet.

1990 skrev partiet en motion om krav på en ny jämställdhetslag som skulle omfatta hela samhällslivet.

Gudrun Schyman, ordförande 1993-2003

1993 blev Gudrun Schyman den första kvinnliga partiledaren inom Vänsterpartiet. Hon var den andra kvinnan som var partiledare i ett svenskt riksdagsparti. Första kvinnan var Karin Söder, Centerpartiet (1985).

1996 skrev partiet in feminism i partiprogrammet. Vänsterpartiet var det första partiet i Sverige som gjorde det, och ett av de första partierna i världen som hade med ordet feminism i sitt partiprogram.

Vänsterpartiet växte under Gudruns ledarskap, och blev Sveriges tredje största parti. I riksdagsvalet 1998 fick Vänsterpartiet 12 % av rösterna. Vänsterpartiet gick från att vara ett passivt stödparti till Socialdemokraterna, till att bli ett mer aktivt parti, som slöt formella samarbetsavtal med den socialdemokratiska regeringen om bland annat den ekonomiska politiken.

2000 la partiet motioner i riksdagen om att ta fram en metod för att räkna ut vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället, om problematiken med hedersmord, och om att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna.

Gudrun Schyman var en populär ledare, men fick avgå 2003 på grund av en uppmärksammad skattetvist. Hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffman, som blev tillförordnad partiledare. Schyman lämnade Vänsterpartiet helt i december 2004, men satt kvar i riksdagen som politisk vilde till 2006, då hon gick över till det nybildade partiet Feministiskt Initiativ (FI), som grundades i april 2005.

Ulla Hoffman, tillförordnad partiledare 2003-2004

På kongressen 2004 hade man en omröstning om partiprogrammet. De som ville förnya programmet förlorade. Lars Ohly blev vald till ny partiledare på kongressen.

Lars Ohly, partiledare 2004-2012

2004 bildades den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med Johan Lönnroth som ordförande.

2006 hade man en ny partikongress, där Lars Ohly i sitt öppningsanförande sa att fraktionsbildarna i Vägval Vänster skadade partiet med sina ageranden och sina öppna strider i media. Under kongressen markerade man en slutpunkt för de interna striderna inom partiet, samtidigt som man stärkte vänsterprofilen genom att anta en valplattform, som innehöll krav på ökade satsningar inom den offentliga sektorn.

På kongressen 2006 presenterades Vänsterpartiets nya symbol, ett vitt V i en röd nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Mellan 2008 och 2010 samarbetade Vänsterpartiet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Målet var att byta bort Fredrik Reinfeldts alliansregering i valet 2010.

Den 6:e januari 2012 valdes Jonas Sjöstedt som partiledare. Han förkunnade i sitt avslutningstal vid kongressen att Vänsterpartiets mål är ”den demokratiska socialismen”.

Jonas Sjöstedt, partiledare 2012-

På kongressen 2012 beslutade man att ett kvinnonätverk skulle bildas. Syftet var att kvinnor i Vänsterpartiet skulle få större möjligheter att mötas och dela erfarenheter. Ett av målen var att Vänsterpartiet skulle representeras av minst femtio procent kvinnor i landstingsfullmäktige, kommunfullmäktige och i riksdagsgruppen efter valet 2014. Det målet lyckades man också nå.

2016 valde partiets 41:a kongress en partistyrelse där 24 av 33 ledamöter var kvinnor.

Vänsterpartiet har utvecklats mycket genom historien för att bli det parti som det är idag: ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Mycket har hänt genom åren, det mesta bra, men även en del mindre bra saker. Det måste nog vara så för att ett parti ska kunna utvecklas och gå framåt.

I dag har vi mängder av partiföreningar i landets kommuner. De samlas under 27 partidistrikt, som vanligtvis utgörs av partiföreningar inom samma län. Det högsta beslutande organet är kongressen, som hålls vartannat år. Mellan kongresserna leds arbetet av partistyrelsen.

Du gillar kanske också...

Kommentera

%d bloggare gillar detta: